En liten paus

Jag tror att jag fixat i huset nästan varenda sekund sedan vi flyttade in. Eftersom jobbet och barnen tar upp nästan alla dygnets timmar så blir det inte många timmar kvar - men dom har jag inte suttit bort direkt. Känner mig faktiskt rätt så stressad över att det är så mycket att göra och att det inte finns tillräckligt med tid, fast det är en slags positiv stress. Ett lyxproblem. Ju mer vi gör desto mer personligt blir vårt hem. Idag sover Oliver i sitt nya egna rum för första gången! Det blev färdigtapetserat för ett par dagar sedan och efter det städade jag NOGA så att allt skulle vara så nytt och fräscht som det bara går.

Vi har nu fått bort nästan allt från lägenheten och det står kanske 10 kartonger i rummet intill tvättstugan samt 6 kartonger på övervåningen. Kunde man inte få ett par extratimmar på dygnet till att fixa detta...?

Trots allt jobb med huset så har vi haft mycket annat (och viktigare) att tänka på dom senaste dagarna. I söndags var Oliver helt röd i ögat och gick runt och kliade. Det dröjde inte länge förrän han andades ansträngt och det pep i luftrören på honom. Astma var det första jag tänkte på, med tanke på att dom förra ägarna till huset hade haft hund. Jag har själv astma och fick mitt första anfall redan vid 3 års ålder då jag satt på en häst. Så självklart blev det en färd in till sjukhuset där vi blev hemskickade med en ryck på axeln och lite bricanyl han skulle dricka. Jag var nära gråten, förstår inte hur man kan skicka hem ett litet barn som knappt kan andas? Vi var inte hemma länge förrän det var dags att åka in igen. Denna gången fick han andas ventoline i en tub (efter mycket protester från en ledsen liten grabb!). Det hjälpte och vi åkte hem. Stackars lillkillen somnade i bilen... Senare på natten märkte jag hur det började pipa igen när han andades, så klockan 5.30 på måndagmorgonen åkte jag in med honom till Östra där han fick andas i tre omgångar i tub innan det hjälpte. När vi var klara var klockan nästan 10 så vi åkte till P-s jobb där han fick äta glass innan det bar hemåt.

Efter detta har han inte haft svårt att andas något mer, vi har haft honom i vårt sovrum så vi kunnat hålla koll på andningen. Precis så här gjorde mina föräldrar också när jag var liten, lyssnade på min andning när jag sov. Men jag tror nu i efterhand att det han har inte är astma - det måste vara ett tillfälligt fall av krupp eller falsk krupp. För efter den hemska natten så har han rasslat en hel del och hostat, utan att för den skull haft svårt att andas. Dessutom hostar även Mollsan en hel del just nu. Det är jobbigt när ens barn är sjuka, man önskar att man kunde ta över allt själv...

Detta blev långt, nu ska jag fortsätta med tvätten. Lådorna får vänta tills en annan dag...